När jag var runt nitton-tjugo år så ledde jag BRAK varje morgon. BRAK (Buk, Rygg, Axlar, Knän) var en morgonrutin i lumpen som gick ut på att det värnpliktiga befälet ställde upp soldaterna på linje (inte led, det är något annat) och genomförde styrketräning på stället.

Att kliva upp tidigt ur sängen när man är nitton-tjugo år är svårt nog, så det var knappast ett uppskattat inslag, men i det militära spelar disciplinen en tydligare roll än på många andra platser i samhället. Till en början hade jag oerhört svårt för disciplinen i det militära och lydde order enbart för att det var det smidigaste sättet att glida förbi diverse sinnesslöa och monotona moment. Ofta innan jag slöt ögonen för att somna ondgjorde jag mig över att behöva vara bara ytterligare en kugge i ett stort och i stora delar korkat maskineri.

Efter en tid som värnpliktigt befäl fick jag ändå kapitulera för idén om disciplin. Att mitt eget första förband skulle ligga i en bestämd ficka var ju faktiskt rimligt. Om jag skulle ha råkat illa ut och befinna mig i en isolerad situation där jag var behov av kvalificerad första hjälpen så ville jag ju att den som kommer till undsättning snabbt och enkelt ska hitta mitt förband om jag vore ur stånd att förklara vart jag så kreativt annars skulle ha stoppat uundan det.

BRAK-passen var även viktiga för att säkra en fysisk lägstanivå hos soldaterna. För det spelar ingen roll om tjugonio av trettio soldater är stridsdugliga om vi måste turas om att bära en person som kollapsat av utmattning. Att bära en person och dennes vapen, stridspackning och kanske även skidor, samt också dra hans eller hennes pulka på färre personer, det innebär verkligen en kännbar nedsättning i förmågan att vara mer kreativ än motståndaren.

Så där stod vi varje morgon, uppställda på linje och i någorlunda perfekt synk genomförde vi de styrkeövningar som jag hade på programmet. Om jag gjorde knäböj, så gjorde soldaterna knäböj. Upp, ned, upp, ned, följde alla tillsammans i den trötta morgonkören med och en efter en droppade soldat efter soldat av till dess att jag bestämde att det var dags att sluta för att inte förstöra moralen.

Det var viktigt att fler klarade alla repetitioner än som gav upp i förtid. På det sättet var stoltheten av att inte misslyckas alltid större i gruppen än andelen undanflykter, vilket gjorde att det aldrig blev rebelliskt coolt att ”löka ur” och vika ned sig i förtid.

Det stora eldprovet var alltid armhävningarna. Under mina första månader på Livkompaniet var jag en av soldaterna i linjen varje morgon, medan en av kompaniets yrkesbefäl ledde morgonens BRAK. Ingen ville vara den förste att vika ned sig. Upp, ned, upp, ned.

Morgon, dag 1 på Livkompaniet. Lite sjavig med uniform M90 på sniskan står jag med mina kamrater på linjen för det första morgonstyrkepasset. Vi skämtar lite med varandra och står i krokig linje när en tvärhand hög ung kvinna stegar in och beordrar upp oss i givakt. Vi hinner kasta en förmenande blick till varandra innan hon raskt beordrar ned oss på golvet. Inte en av mina vackraste stunder, det medger jag, men jag liksom mina kamrater tänkte alla, ”i helvete heller att den där lilla tjejen ska få knäcka oss!”.

Det här med testosteron är verkligen tvära kast mellan förbannelse och välsignelse. Å ena sidan gör det dig aggressiv, tunnelseende, kåt, impulsiv – och kanske framför allt annat korkad. I bästa fall tillfälligt. Det var inte så att vi, ett gäng såsiga tonårsgrabbar, trodde att vi skulle kunna knäcka denna topptränade yrkesmilitär; vi visste att vi skulle göra det. Det är just det med testosteron; det är en liten gaspedal i reptilhjärnan. Men när du är nitton trampar du inte på den där pedalen enbart i överlevnadssituationer, utan du trampar den i botten lite hursomhelst, mest eftersom det är så roligt att sladda runt, höra motorn varva ur och känna doften av bränt gummi på asfalten.

Upp, ned, upp, ned. En efter en säckade vi ihop tills ungefär bara hälften av oss återstod. Medan befälet med lätthet studsade upp på fötter igen – till synes oberörd! – så var vi alla ordentligt plågade, oavsett om vi lyckats hålla ut eller ej. Sedan beordrade hon oss ned i Plankan. Sedan i Jägarställning. Sedan i Crunches. Övning efter övning tills vi alla och envar hade besegrats minst en gång. Och därmed var allas vår respekt för henne djupt etablerad.

Direkt efteråt var jag mest imponerad av hennes mod. Vi befälsuttagna var ändå unga och en bra bit över medel i fråga om träning. I princip alla av oss hade ändå många års idrottsbakgrund, om det så handlade om skidor, hockey, fotboll eller kampsport. Om vi hade knäckt henne istället, så hade hennes ledarskapsmässiga uppförsbacke varit lång. Men hon tog risken, hon bevisade sig och hon vann vår respekt.

Men så enkelt var det förstås inte. Det var först när jag själv i egenskap av befäl genomförde BRAK varje morgon med mina soldater som jag insåg att hon inte alls tog någon risk när hon beordrade oss ned på golvet, på samma sätt som inte jag heller kände att jag gjorde det när jag beordrade ned mina soldater. Och det är det här som jag i efterhand kommit att kalla för armhävningseffekten.

Hemligheten var att inte avslöja på förhand hur många repetitioner av varje övning som skulle genomföras. För om du vet att du ska göra trettio armhävningar och mycket prestige står på på spel, då kan du ofta göra det med hjälp av lite testosteron. Men om du inte har en aning om huruvida du ska behöva göra tjugofem eller femtio armhävningar, och du inte får göra dem i din egen takt, då kommer sannolikt dina armar börja skaka redan på det tionde uppet. Det är verkligen så enkelt.

Så länge solen sken, så länge det fanns mat och tid för sömn, så ägnade jag mig mestadels åt att inte jobba själv egentligen. Istället kunde jag sitta i lugn och ro och planera nästa ordergivning med en skvätt kaffe i kåsan. Jag hade kunnat hjälpa till att sätta upp tält, dra pulkor, gräva värn och göra materielvård, men det skulle bara ha gett mig tacksamhet istället för respekt, så jag fokuserade på att kunna vara en ledare när det som mest behövdes.

I de mörkaste, tröttaste, kallaste och hungrigaste stunderna, då var jag fortfarande pigg och fräsch i kropp och huvud. Då kunde jag ta ut rätt riktning, hugga tag i spaden eller göra vad det var som behövde göras. Soldaterna fick då se sitt kompanibefäl kliva fram och ta de tuffaste besluten med uppkavlade ärmar, samtidigt som många av de andra kompanibefälen var minst lika trötta i kropp och själ som sina soldater. Responsen var enorm och jag fick påminna mig om armhävningseffekten för att inte låta det stig mig åt huvudet.

Vi pratade ofta om det här på logementet mellan fältövningarna. Det var en rättvis trade-off. Soldaterna jobbade hårt för att jag skulle kunna få hålla mig i gott skick mot vetskapen att jag i de mörkaste stunderna skulle vara den som fattade de klokaste besluten när kloka beslut behövdes som allra mest. Och däremellan kunde jag ägna mig åt att ta reda på så mycket information som möjligt, ja till och med förbereda små tal inför viktiga uppgifter.

Den finaste stunden var nog en svart natt i en rad av nätter utan sömn och tillräckligt med mat, långt ute i vildmarken bland granar och minusgrader, när en av mina hårdast jobbande soldater var nära sin gräns och jag bad honom vila medan jag övertog hans uppgifter. Han samlade sig, tog ett djupt andetag, rätade på sig och bad mig låta bli. ”Nej, du behövs,” sa han och tog hjälp av en kamrat istället och tillsammans löste de uppgiften.

Det finns grundläggande lärdomar att dra av detta:

• Att undanhålla information är en kraftfull ledarskapsmetod, men den som nyttjar den måste vara på det klara med att de som leds inte kommer att fungera på sin maximala nivå.
• Den som vill vara ledare måste vara beredd att bevisa sig, framför allt när det verkligen gäller. Om en grupp människor vill veta vad du går för innan de låter sig ledas, då måste ledaren visa visa sig kvalificerad innan det första tvivlet hinner uppstå, eller än värre – innan de hinner utmana dig på sina egna villkor.
• Den som håller i taktpinnen och kunskapen om målen kan enkelt överglänsa dem som leds, vilket är ett stort ansvar. Osäkra ledare använder omedvetet sitt övertag och börjar efter ett tag att på allvar tro att de är supermänniskor.

Det gick till slut bra för mig under lumpen, efter många morgnar med BRAK. Under slutövningen kunde jag njuta i solen under två veckor medan soldaterna snabbt och effektivt löste sina uppgifter. Mitt jobb bestod i att emellanåt ge mina soldater service i form av information, lägesanalyser och målbilder. Jag fick 10-9-9 i slutbetyg och över medel i samtliga militära discipliner. Några månader efter muck blev jag även erbjuden utlandstjänstgöring i Kosovo i yrkesmilitärs ställning som direkt underordnad ett av mina befäl på Livkompaniet.

Att det gick bra var helt och hållet tack vare att jag lyckats förstå armhävningseffekten. Den hjälpte mig att förstå att mina soldaters disciplin och förmågor i alla stunder stod i ytterst nära relation till balansen mellan att dels förtjäna deras respekt med min egen taktpinne och att dels tillgodose deras behov av syfte, målbild och självförverkligande.

Och framför allt, just tack vare insikten om armhävningseffekten, så kunde jag behålla en sund och balanserad inställning till mig själv och andra utan att drabbas av hybris, helt enkelt genom att förstå att jag knappast var bättre än de jag ledde, även om jag ibland var tvungen att skapa en illusion av att så var fallet.

Så, det är väl inte värre än att bara hålla linjen och sätta i gång? Upp, ned, upp, ned.

Jag gjorde lumpen 1999-2000 på T3/NB21 i Sollefteå som sista avgångsklass innan regementet lades ned. Jag var kompanibefäl för en sjukvårdspluton specialiserad på sjuktransport och fältoperationer i skog- och väglös terräng. Utbildningen var 15 månader och jag krigsplacerades vid finska gränsen. För inte så länge sedan fick jag ett brev hem om att jag inte längre behövs om det blir krig.