Jag älskar retorik. Jag tror att det beror på två saker:

1. Jag är duktig på att skriva.
2. Jag gillar makt.

Därför är det extra roligt att Camilla Eriksson, en av Sveriges ledande retorikexperter och talskrivare, har bett mig skriva några rader om min syn på retorik. Och visst, du som läsare märker förstås hur jag på detta sätt ger mig själv smygberöm genom att lyfta fram att en expert på området värdesätter mina tankar på området. Ett annat tänkbart scenario är förstås att Camilla vill få så många inlänkar som möjligt till sin nya bok om just retorik. Och att hon med smicker lyckats få mig precis dit hon vill. Lägg därtill att Camilla och jag knappast är ensamma i hela den här historien; på något sätt behöver retoriken även innefatta också dina intentioner och ambitioner, kära läsare.

Och vad vet jag om dig som läser? Jag är ju en marknadsförare och vi har en tendens att tro att vi vet mer om publiken än vad vi egentligen gör. Egentligen vet vi extremt lite. Möjligen har vi en stilla önskan om vilka vi vill att vår publik ska bestå av. Vad jag vet är att jag i alla fall vet mer om Camilla än vad jag vet om dig som just nu läser.

Det här är intressant, men låt mig återkomma till det.

Först vill jag återkoppla till min kärlek till retoriken. Den bottnar nämligen i det som sker innan allt egentligen sätter igång. Många retorikexperter talar om vikten av att strukturera och researcha. Du  ska sortera bland budskap, ta fram nyckelargument, formulera teser och hypoteser – nej, inget av allt det där gör mig särskilt upphetsad.

Låt mig därför gå tillbaka till dig, kära läsare, och till frågan om hur väl jag vet – eller inte vet! – vem du är. Frågan är berättigad då de allra flesta retorikexperter och skribenter allt som oftast ger ett och samma råd om hur den retoriska processen börjar.

Vet vem du talar till eller skriver för, säger de.

Lycka till, säger jag.

Missförstå mig inte. Det är ju bra att känna till om huruvida publiken består av en syförening från Sveg eller ett gäng arga invandrarkillar från förorten. Men sedan då?

Tror vi verkligen att exempelvis bröderna Grimms sagor, som överlevt och fascinerat gammal som ung i många herrans år, har överlevt för att de är så otroligt väl målgruppsanpassade? Svaret på den frågan kan ebart vara ”Ja” om målgruppen är lika med ”människor”. Varken mer eller mindre.

Människor.

Mitt favorittal är när Al Pacino i rollen som huvudtränare manar på sina mannar i fotbollsfilmen Any Given Sunday. Känner filmens manusförfattare mig? Har de någon som helst insikt i det drama som är Jerry Silfwers liv upp till just detta ögonblick? Naturligtvis inte. Men ändå träffar varje ord och varje mening rakt i bröstet.

Min poäng är att alla vi läsare, tittare och lyssnare är både smarta och individuellt speciella. Vi fattar vad det är du håller på med. Jag gillar retorikens makt, men som all makt utgår den från folket. Och om du kan ska du så klart försöka lära känna din publik, men tro inte att det är där du ska börja. För det börjar med dig och det som är djupt mänskligt i dig.

Frågan är snarast om du har mod nog att plocka fram människan i dig?

William Faulkner sade det bäst i sitt tacktal när han tog emot Nobelpriset i litteratur 1949. Han sa:

… the young man or woman writing today has forgotten the problems of the human heart in conflict with itself which alone can make good writing because only that is worth writing about, worth the agony and the sweat. He must learn them again. He must teach himself that the basest of all things is to be afraid: and, teaching himself that, forget it forever, leaving no room in his workshop for anything but the old verities and truths of the heart, the universal truths lacking which any story is ephemeral and doomed–love and honor and pity and pride and compassion and sacrifice. Until he does so, he labors under a curse. He writes not of love but of lust, of defeats in which nobody loses anything of value, and victories without hope and worst of all, without pity or compassion. His griefs grieve on no universal bones, leaving no scars. He writes not of the heart but of the glands.

Och det är där det börjar. Fråga dig, bryr du dig verkligen om det du planerar att säga? Om du ska tala om marginalskatter så måste du söka efter dramat i ditt ämne, efter liv och efter död, efter hopp, förtvivlan, lust och avsky. Om du inte kan finna detta inre drama i det du försöker säga, då är du en dåre om du på fullaste allvar tror att din målgrupp (människor, eller hur?) ska engagera sig i det du har att säga.

Tro inte för en sekund att retorisk makt bottnar i förmågan att med intelligens och list dupera massan. Den retoriska makten bottnar i förmågan att tala från djupet av ditt hjärta till djupet av andra människors hjärtan. Det är inte kommunikation från hjärna till hjärna, det är kommunikation från bröstkorg och skrev.

Innan du börjar, ägna en tanke åt all den kommunikation du möts av varje dag. Hur stor andel av alla dessa budskap upplever du som äkta? Om du som jag känner att det mesta är plastigt och fördummande, misströsta inte. Det visar bara på hur stora möjligheter du har att utöva din retoriska makt, bara du vågar säga vad du egentligen tycker. Du har alla möjligheter att nå fram, helt enkelt eftersom konkurrensen är så mesig.

Som före detta PR-konsult har jag faktiskt ett mirakelknep att bjuda på, så här avslutningsvis. Ett knep som jag i praktiken har kunnat bygga hela min skrivande karriär på. Jag sparar det till dem av er som liksom jag är duktiga på att skriva och älskar makt. För att få del av detta när bloggstafetten avslutas den 16 mars behöver du prenumerera på mitt nyhetsbrev här. Inte för att jag vet något om dig eller för att jag tror att jag kan lura dig, utan för att jag har min övertygelse om att jag har betydelsefulla saker att säga.

Resten är upp till dig, kära läsare, såsom det egentligen alltid har varit.

Camilla Eriksson skriver också om att konsten att inleda i sin nya bok Retorikiska. Den är skriven från hjärtat, med mycket värme och ännu mera passion; alla som har hört Camilla tala om sin bok förstår att så verkligen är fallet. Den är ”ett hjärta som hänger där på sin krok” och den väntar på att hamna i din boklåda. Du hittar den här.

Retorikiska framsida boken Retorik: Innan vi börjar

Jag har skaffat Withings, den twittrande wifi-vågen. Okej, den kan posta till Facebook också. Den kittlar lite lätt under de bara fötterna eftersom en svag ström även går genom kroppen för att mäta kroppsfettet.  Om det kommer att hjälpa att gå ned i vikt? Ingen aning, men en rolig och snygg pryl är det i alla fall.

danielbalance WithingBlanc 500x286 Lifehack: Withings, den twittrande vågen

Vill du följa mina framsteg (eller brist på) så kan du hålla koll på @jerrysilfwer eller taggen #viktbubblan.

300px Acinonyx jubatus walking edit Karriär: Accelerationsteorin

Image via Wikipedia

När jag 2005 bodde i Greenwich, London var jag så fattig att jag i praktiken bara hade två fritidssysselsättningar. Den ena sysselsättningen bestod i att sitta i det delade köket ovanpå det postkontor där vi bodde, dricka pulverkaffe och kommentera människorna som väntade på bussen.

Den andra sysselsättningen bestod i att jogga i Greenwich Park, vilket var lite mer givande. Parken är mest känd för att världens tid börjar där och datumzonen GMT åskådliggörs med en ganska spektakulär grön laserstråle ut från ett observatorium uppe på en höjd mitt i parken.

Parken är kuperad och i flera sektioner, men det går fort att avverka ett yttervarv. Under en lite längre  joggingtur kunde du i praktiken korsa GMT-linjen 2×10 gånger och inom loppet av varje varv passera frisbee- och hundfolket, The English Rose Garden, observatoriet, tennisbanorna och några övergödda gäss vid den konstgjorda ån.

Det blev fort tråkigt, förstås. Jag klockade mig själv och så, men långdistanslöpning har verkligen aldrig legat för mig. Så jag bestämde mig för att träna lite kortdistans istället. Med ett idrottsligt förflutet inom hockeyn och innebandyn tänkte jag att det skulle vara mycket roligare med lite explosivitetsträning.

100-metersutmaningen

Jag stegade upp hundra meter på en relativt undangömd gräsyta mitt i parken. Jag markerade diskret start och mål med två pinnar och skred till verket. Rätt snabbt blev jag varse att den första starten i regel resulterade i den bästa tiden, vilket gjorde att det blev tråkigt att lägga säg tre hundrameterslopp tätt inpå varandra.

Därför insåg jag att för att förbättra mina tider, så skulle det inte räcka med att bara explodera max en gång om dagen. Här behövdes förebyggande träning!

Problemet var att jag saknade kunskap. Större och mer explosiva muskler var ju säkert bra, det kunde jag lista ut, men minst lika viktigt torde ju god teknik vara? Att all träning är bra och att all teknik är bra, men jag var ju egentligen bara intresserad av hur jag skulle kunna förbättra mina tider med så liten insats som möjligt.

Så, eftersom jag fick hushålla med tiden på det lokala internetcaféet, så betalade jag för en halvtimme och sparade ned alla till synes relevanta artiklar på ämnet på min gamla 128 Mb-sticka. Hemma på rummet kunde jag läsa i lugn och ro tillsammans med en pulverkaffe.

Konsten att hålla emot

Hundrameterslöparna behöver alla sina muskler egentligen inte för att få upp farten, utan för att hålla emot accelerationen. Kroppen behöver ligga i en annan vinkel mot banan för att successivt utveckla accelerationen och så fort du når upprätt position får du svårt att öka farten; möjligen en kort stund kan du fortsätta öka eller bibehålla, men sedan förlorar du momentum.

Det här innebär att en genomsnittlig hundrameterslöpare når bästa tid på sträckan genom att fördela sin acceleration på de första 60 meterna för att sedan ha en högre maxfart än konkurrenterna i upprätt läge de sista 40.

Så, dagen därpå testade jag. Jag stegade upp och märkte ut 60 meter längs banan på gräsmattan. Jag startade och startade tungt, tungt och djupt, djupt. Jag tillät inte mig själv att “komma upp” utan höll emot och fokuserade på att accelerera, accelerera, accelerera.

Redan vid 40 meter orkade jag inte accelerera mer. Jag var vid mitt max och försökte därför istället fokusera på att löpa avslappnat utan hälar i upprätt position. Jag hade läst mig till att isättningen av fotens främre del skulle ske framför kroppen och sedan avslutas rätt under kroppen. Det kändes som om mina ben inte ville vara de trumpinnar farten krävde att de skulle vara.

Vid 80 meter kände jag påtagligt att min fart avstannade. Hade jag orkat hålla ut accelerationen längre, så hade jag haft mindre tid att springa på full utväxling och då kanske jag hade orkat hela vägen, men det gjorde jag inte. I mål gick jag helt slut i kroppen och övertygad om att jag sprungit på den sämsta tiden hittills.

Så var förstås inte fallet. Jag hade bättrat mitt personbästa med 1,5 sekunder – och då var de olika momenten ovana och obekväma.

Mer än bara sprintlöpning

I dag är jag väl som de flesta 30-någonting glad om jag kommer upp på gymmets löpband emellanåt. Även om jag aldrig får veta hur exakt jag hade stegat upp den där 100-meterssträckan, så är jag helt säker på att jag skulle behöva lägga veckor och månader i träningskläderna för att komma i närheten av de där tiderna.

Men poängen med accelerationsteorin har för mig sedan dess haft väldigt lite att göra med just löpning och väldigt mycket att göra med praktiskt taget allt annat.

Att befinna sig i en accelerationsfas ger ett löfte till omgivningen om att du i morgon kommer att vara lite bättre än vad du är i dag. Det ger ett löfte om att du hela tiden arbetar med att utvecklas, förändras. Människor som tar genvägar eller får sina möjligheter serverade kommer alltid att susa förbi dig i början, men accelerationsteorin ger en trygghet till den som bygger sitt momentum från grunden och uppåt.

Människor som “springer så fort de bara någonsin kan” finner sällan eller aldrig utrymme för det grundarbete som krävs för att öka vare sig sin maxkapacitet eller kanske ännu viktigare – sin lägstanivå. De har ju fullt upp med att springa allt vad de kan! Och att varför skulle de som springer snabbast just nu arbeta med att utveckla sig själva?

Så, fastna inte i att försöka springa snabbast av alla just nu. Var med när startskottet går och kämpa hårt medan du jobbar dig upp ur startblocken. Behåll ditt fokus på att ständigt accelerera. Det gör dig till en naturkraft ingen kommer att våga räkna bort – inte ens när du ligger lite efter i början.

5249797056 78d7245200 m Psykologi: Armhävningseffekten

Image by DVIDSHUB via Flickr

När jag var runt nitton-tjugo år så ledde jag BRAK varje morgon. BRAK (Buk, Rygg, Axlar, Knän) var en morgonrutin i lumpen som gick ut på att det värnpliktiga befälet ställde upp soldaterna på linje (inte led, det är något annat) och genomförde styrketräning på stället.

Att kliva upp tidigt ur sängen när man är nitton-tjugo år är svårt nog, så det var knappast ett uppskattat inslag, men i det militära spelar disciplinen en tydligare roll än på många andra platser i samhället. Till en början hade jag oerhört svårt för disciplinen i det militära och lydde order enbart för att det var det smidigaste sättet att glida förbi diverse sinnesslöa och monotona moment. Ofta innan jag slöt ögonen för att somna ondgjorde jag mig över att behöva vara bara ytterligare en kugge i ett stort och i stora delar korkat maskineri.

Efter en tid som värnpliktigt befäl fick jag ändå kapitulera för idén om disciplin. Att mitt eget första förband skulle ligga i en bestämd ficka var ju faktiskt rimligt. Om jag skulle ha råkat illa ut och befinna mig i en isolerad situation där jag var behov av kvalificerad första hjälpen så ville jag ju att den som kommer till undsättning snabbt och enkelt ska hitta mitt förband om jag vore ur stånd att förklara vart jag så kreativt annars skulle ha stoppat uundan det.

BRAK-passen var även viktiga för att säkra en fysisk lägstanivå hos soldaterna. För det spelar ingen roll om tjugonio av trettio soldater är stridsdugliga om vi måste turas om att bära en person som kollapsat av utmattning. Att bära en person och dennes vapen, stridspackning och kanske även skidor, samt också dra hans eller hennes pulka på färre personer, det innebär verkligen en kännbar nedsättning i förmågan att vara mer kreativ än motståndaren.

Så där stod vi varje morgon, uppställda på linje och i någorlunda perfekt synk genomförde vi de styrkeövningar som jag hade på programmet. Om jag gjorde knäböj, så gjorde soldaterna knäböj. Upp, ned, upp, ned, följde alla tillsammans i den trötta morgonkören med och en efter en droppade soldat efter soldat av till dess att jag bestämde att det var dags att sluta för att inte förstöra moralen.

Det var viktigt att fler klarade alla repetitioner än som gav upp i förtid. På det sättet var stoltheten av att inte misslyckas alltid större i gruppen än andelen undanflykter, vilket gjorde att det aldrig blev rebelliskt coolt att ”löka ur” och vika ned sig i förtid.

Det stora eldprovet var alltid armhävningarna. Under mina första månader på Livkompaniet var jag en av soldaterna i linjen varje morgon, medan en av kompaniets yrkesbefäl ledde morgonens BRAK. Ingen ville vara den förste att vika ned sig. Upp, ned, upp, ned.

Morgon, dag 1 på Livkompaniet. Lite sjavig med uniform M90 på sniskan står jag med mina kamrater på linjen för det första morgonstyrkepasset. Vi skämtar lite med varandra och står i krokig linje när en tvärhand hög ung kvinna stegar in och beordrar upp oss i givakt. Vi hinner kasta en förmenande blick till varandra innan hon raskt beordrar ned oss på golvet. Inte en av mina vackraste stunder, det medger jag, men jag liksom mina kamrater tänkte alla, ”i helvete heller att den där lilla tjejen ska få knäcka oss!”.

Det här med testosteron är verkligen tvära kast mellan förbannelse och välsignelse. Å ena sidan gör det dig aggressiv, tunnelseende, kåt, impulsiv – och kanske framför allt annat korkad. I bästa fall tillfälligt. Det var inte så att vi, ett gäng såsiga tonårsgrabbar, trodde att vi skulle kunna knäcka denna topptränade yrkesmilitär; vi visste att vi skulle göra det. Det är just det med testosteron; det är en liten gaspedal i reptilhjärnan. Men när du är nitton trampar du inte på den där pedalen enbart i överlevnadssituationer, utan du trampar den i botten lite hursomhelst, mest eftersom det är så roligt att sladda runt, höra motorn varva ur och känna doften av bränt gummi på asfalten.

Upp, ned, upp, ned. En efter en säckade vi ihop tills ungefär bara hälften av oss återstod. Medan befälet med lätthet studsade upp på fötter igen – till synes oberörd! – så var vi alla ordentligt plågade, oavsett om vi lyckats hålla ut eller ej. Sedan beordrade hon oss ned i Plankan. Sedan i Jägarställning. Sedan i Crunches. Övning efter övning tills vi alla och envar hade besegrats minst en gång. Och därmed var allas vår respekt för henne djupt etablerad.

Direkt efteråt var jag mest imponerad av hennes mod. Vi befälsuttagna var ändå unga och en bra bit över medel i fråga om träning. I princip alla av oss hade ändå många års idrottsbakgrund, om det så handlade om skidor, hockey, fotboll eller kampsport. Om vi hade knäckt henne istället, så hade hennes ledarskapsmässiga uppförsbacke varit lång. Men hon tog risken, hon bevisade sig och hon vann vår respekt.

Men så enkelt var det förstås inte. Det var först när jag själv i egenskap av befäl genomförde BRAK varje morgon med mina soldater som jag insåg att hon inte alls tog någon risk när hon beordrade oss ned på golvet, på samma sätt som inte jag heller kände att jag gjorde det när jag beordrade ned mina soldater. Och det är det här som jag i efterhand kommit att kalla för armhävningseffekten.

Hemligheten var att inte avslöja på förhand hur många repetitioner av varje övning som skulle genomföras. För om du vet att du ska göra trettio armhävningar och mycket prestige står på på spel, då kan du ofta göra det med hjälp av lite testosteron. Men om du inte har en aning om huruvida du ska behöva göra tjugofem eller femtio armhävningar, och du inte får göra dem i din egen takt, då kommer sannolikt dina armar börja skaka redan på det tionde uppet. Det är verkligen så enkelt.

Så länge solen sken, så länge det fanns mat och tid för sömn, så ägnade jag mig mestadels åt att inte jobba själv egentligen. Istället kunde jag sitta i lugn och ro och planera nästa ordergivning med en skvätt kaffe i kåsan. Jag hade kunnat hjälpa till att sätta upp tält, dra pulkor, gräva värn och göra materielvård, men det skulle bara ha gett mig tacksamhet istället för respekt, så jag fokuserade på att kunna vara en ledare när det som mest behövdes.

I de mörkaste, tröttaste, kallaste och hungrigaste stunderna, då var jag fortfarande pigg och fräsch i kropp och huvud. Då kunde jag ta ut rätt riktning, hugga tag i spaden eller göra vad det var som behövde göras. Soldaterna fick då se sitt kompanibefäl kliva fram och ta de tuffaste besluten med uppkavlade ärmar, samtidigt som många av de andra kompanibefälen var minst lika trötta i kropp och själ som sina soldater. Responsen var enorm och jag fick påminna mig om armhävningseffekten för att inte låta det stig mig åt huvudet.

Vi pratade ofta om det här på logementet mellan fältövningarna. Det var en rättvis trade-off. Soldaterna jobbade hårt för att jag skulle kunna få hålla mig i gott skick mot vetskapen att jag i de mörkaste stunderna skulle vara den som fattade de klokaste besluten när kloka beslut behövdes som allra mest. Och däremellan kunde jag ägna mig åt att ta reda på så mycket information som möjligt, ja till och med förbereda små tal inför viktiga uppgifter.

Den finaste stunden var nog en svart natt i en rad av nätter utan sömn och tillräckligt med mat, långt ute i vildmarken bland granar och minusgrader, när en av mina hårdast jobbande soldater var nära sin gräns och jag bad honom vila medan jag övertog hans uppgifter. Han samlade sig, tog ett djupt andetag, rätade på sig och bad mig låta bli. ”Nej, du behövs,” sa han och tog hjälp av en kamrat istället och tillsammans löste de uppgiften.

Det finns grundläggande lärdomar att dra av detta:

  • Att undanhålla information är en kraftfull ledarskapsmetod, men den som nyttjar den måste vara på det klara med att de som leds inte kommer att fungera på sin maximala nivå.
  • Den som vill vara ledare måste vara beredd att bevisa sig, framför allt när det verkligen gäller. Om en grupp människor vill veta vad du går för innan de låter sig ledas, då måste ledaren visa visa sig kvalificerad innan det första tvivlet hinner uppstå, eller än värre – innan de hinner utmana dig på sina egna villkor.
  • Den som håller i taktpinnen och kunskapen om målen kan enkelt överglänsa dem som leds, vilket är ett stort ansvar. Osäkra ledare använder omedvetet sitt övertag och börjar efter ett tag att på allvar tro att de är supermänniskor.

Det gick till slut bra för mig under lumpen, efter många morgnar med BRAK. Under slutövningen kunde jag njuta i solen under två veckor medan soldaterna snabbt och effektivt löste sina uppgifter. Mitt jobb bestod i att emellanåt ge mina soldater service i form av information, lägesanalyser och målbilder. Jag fick 10-9-9 i slutbetyg och över medel i samtliga militära discipliner. Några månader efter muck blev jag även erbjuden utlandstjänstgöring i Kosovo i yrkesmilitärs ställning som direkt underordnad ett av mina befäl på Livkompaniet.

Att det gick bra var helt och hållet tack vare att jag lyckats förstå armhävningseffekten. Den hjälpte mig att förstå att mina soldaters disciplin och förmågor i alla stunder stod i ytterst nära relation till balansen mellan att dels förtjäna deras respekt med min egen taktpinne och att dels tillgodose deras behov av syfte, målbild och självförverkligande.

Och framför allt, just tack vare insikten om armhävningseffekten, så kunde jag behålla en sund och balanserad inställning till mig själv och andra utan att drabbas av hybris, helt enkelt genom att förstå att jag knappast var bättre än de jag ledde, även om jag ibland var tvungen att skapa en illusion av att så var fallet.

Så, det är väl inte värre än att bara hålla linjen och sätta i gång? Upp, ned, upp, ned.

Jag gjorde lumpen 1999-2000 på T3/NB21 i Sollefteå som sista avgångsklass innan regementet lades ned. Jag var kompanibefäl för en sjukvårdspluton specialiserad på sjuktransport och fältoperationer i skog- och väglös terräng. Utbildningen var 15 månader och jag krigsplacerades vid finska gränsen. För inte så länge sedan fick jag ett brev hem om att jag inte längre behövs om det blir krig.

4286405978 ff2c8290d4 m Tankar: En termonukleär teori om typ allt

Image by Gwen Vanhee via Flickr

På en fysiklektion för ganska länge sedan förklarade vår lärare Henrik att ljus har en maxhastighet. Det var väl okej, tyckte jag. Ljud har ju en maxhastighet på samma sätt som som en bil. Det finns mekaniska begränsningar. Jag lyssnade inte ens särskilt noga. Men mitt intresse vaknade till liv när Henrik förklarade att ljusets hastighet är den totala maxhastigheten, punkt.

Jag brukade aldrig bry mig om att ställa frågor på lektioner. Det kändes bara onödigt. Om åtminstone jag lät bli att ställa frågor så skulle läraren snabbare och mer friktionsfritt hinna igenom det han eller hon kände att vi behövde ta oss igenom. Det betydde inte att jag förstod allt som alla lärare ville gå igenom, men för mig räckte det gott med att förstå att kunskapen fanns där om jag någon gång skulle behöva den.

Jag förstod till exempel inte hur en ekvation kunde ha två olika svar där bägge svar var lika rätta. Så jag räknade faktiskt andragradsekvationer rätt länge innan jag förstod vad jag ens höll på med. När jag mot bättre vetande ställde frågan fick jag exempel på en massa kurvor hit och dit vilket fungerade som bevis, men inte som förklaring. Det var först senare som jag själv lyckades lista ut att problemet låg i mitt sätt att tänka på den okända variabeln x.

I min värld stod x för en okänd siffra, men det är fel sätt att se på lilla x. Vad den lilla bokstaven står för är alla tänkbara värden som är möjliga givet de övriga villkoren. Så länge x står ensamt står x för precis alla tänkbara värden som vi kan drömma ihop. Då blev det plötsligt lättare att acceptera att vissa ekvationer inte lyckades banta ned x till endast ett enda numeriskt värde.

Det blir därför lättare att acceptera en andragradsformeln som en ekvation som helt enkelt inte gör ett jättebra jobb med att bestämma x exakt. Om en kastad bolls bana beskrivs med en andragradskurva så kommer bollen att skära x-axeln på två ställen; en på vägen upp och en på vägen ned. Jag kanske generaliserar, men matematiklärare har en tendens att förklara på ett sätt som antyder att bollen skulle vara på två ställen samtidigt, vilket ju inte är fallet.

På detta sätt kunde jag ändå hitta förklaringar på det mesta bara jag ansträngde mig lite. Jag hade inga problem med att acceptera att första världskriget utbröt 1914 och jag kände inte att jag behövde fråga varför. De inblandade parterna var väl oense helt enkelt. Om någon av intresse vill veta varför kriget startade mer i detalj så står det dem fritt att ta reda på det, men den sortens kunskap imponerar inte på mig.

Men Henrik väckte mig ur min slummer då han påstod att inget kunde färdas fortare än ljuset. Att en ekvation inte är helt perfekt, det kunde jag acceptera. Att nationer startar krig med varandra är inga konstigheter det heller. Men inte att ljuset har en maximal hastighet som är lika med alltings maximala hastighet. Aldrig!

Detta var första och enda gången någonsin som jag stannade kvar efter lektion för ett samtal med läraren om det faktiska lektionsinnehållet. Jag undrade vad som skulle hända om jag satt på en teoretisk raket som färdas i ljusets hastighet och tänder en ficklampa. Skulle inte ficklampans sken i förhållande till en fast punkt bli dubbla ljushastigheten. Jag hade ingen aning då om att detta tankeexperiment i grunden liknade det Albert Einstein använt som förklaringsmodell och rätt snart kom Henriks hela förklaring att handla om Einstein.

Efter många frågor var jag fortfarande inte ett dugg klokare. Och Henrik var inte heller särskilt övertygande, så jag frågade om förslag på böcker i ämnet. Inte böcker om hur man räknade, utan böcker som förklarade.  Det här var innan sökmotorernas storhetstid, så jag begav mig till biblioteket.

Jag läste många böcker om Einsteins teorier den eftermiddagen och ännu fler sedan dess, men jag lyckades aldrig bli övertygad. Det var uppenbart att han lyckats förflytta hela sättet vi ser på hur världen fungerar, men jag kunde inte bli klok på om det berodde på att han med hjälp av teoretiska tankemodeller hittat samband och konstanter, eller om hans förklaringsmodeller bara var lite bättre än de ganska primitiva som redan fanns.

Förklaringen på min fråga om ficklampan på raketen hittade jag nästan omedelbart i Einsteins klassiska raketliknelse.

Forskarna innan Einstein stod och stampade, mycket eftersom de inte kunnat sluta sig till att ljuset hade en bestämd hastighet. De föreställde att ljusvågorna färdades i ett mystiskt medium, eter. Sedan utgick de i regel från att deras teorier var rätt och att experimenten misslyckades. Einstein antog istället att experimenten visade rätt och att det var teorin som var fel. Han utgick helt enkelt från att det han observerade var sant.

Etern förkastades och ljuskonstanten visade sig vara en nyckel till flera andra viktiga samband. Men tänk om Einsteins grundläggande principer inte var helt rätta?

Missförstå mig inte. Det var uppenbart att Einstein hade upptäckt något, att han hade väldigt många rätt i sina teorier och observationer. Men så länge jag kände ett sådant intuitivt motstånd till vissa av grundtankarna, så kunde väl jag få fortsätta att ifrågasätta – även om jag knappast var någon fysiker?

Einstein menade att sträckan ljuset färdas varierar på relativa hastigheter. Eftersom ljushastigheten är konstant samtidigt som sträckan kunde ha två eller flera x i samma ekvation, så blev slutledningen att den tredje variabeln i ekvationen, tiden, måste vara en variabel. Följaktligen går tiden långsammare i extremt höga teoretiska hastigheter.

Jag tror att Einstein har rätt i att ljuset har en maxhasighet, c. Jag tror att ljuset skulle kunna färdas snabbare i vakuum om materien och universum var sammansatt på ett annorlunda sätt. Men på samma sätt som ljud begränsas i det att det färdas i form av befintliga vågor i materien snarare än som egna partiklar, så är ljuspartiklarna, fotonerna, så beskaffade att de pressar mot den gräns som all samlad materia i universum tillåter.

Eftersom den materiella friktionen inte tillåter högre hastigheter för fotoner, i en värld där fotoner bara råkar vara en av de partiklar som ”glider” bäst, så finns det ett samband mellan materia och hastighet. Och eftersom hastighet bestäms av längd och tid så finns även ett samband här. Einstein räknade baklänges och kokade ner detta till en rad vackra samband.

Men jag tror det finns grundläggande misstag i Einstens iakttagelse. Sändaren av laserstrålen, spegeln och mottagaren måhända befinna sig i rörelse, men i förhållande till varandra står de stilla. Om sträckan förefaller längre på avstånd så är det en illusion. Även på avstånd måste beräkningen ta hänsyn till den relativa sträckan mellan de tre objekten i samma rörelse.

Om något händer i den snabba raketen så är det att ljuset böjs bakåt. Så det som händer i den teoretiska raketen är att laserstrålen till slut missar spegeln, så både spegeln och mottagaren behöver flyttas bakåt i farkosten. Detta beror inte på att tiden går snabbare, utan på att fotoner faktiskt har massa som inte påverkas av friktionen förrän alldeles vid ytterligheterna.

Det som händer i farkosten kan förklaras fysikaliskt utifrån den extrema hastigheten i relation till det medium i vilken den rör sig i. Om raketen rör sig i någon form av motström med hastigheten 0,5c så kommer laserstrålen i farkosten enbart orka upp i 0,5c.

Därför föreslår jag att en ljusstråle aldrig kan orka upp i hastigheten c eftersom det finns partiklar, planeter och stjärnor. Inte bara närliggande materia, utan all materia i universum påverkar all materia – även på ohyggliga avstånd. De drar helt enkelt ned ljushastigheten, om än ytterst lite, även om ljusstrålen färdas i ett absolut vakuum.

Om universum utvidgas, då är det även troligt att ljushastigheten c faktiskt ökar eftersom den relativa andelen materia i universum minskar och därmed minskar vakuumfriktionen i olika delar av universum. Således är det inte otänkbart att föreställa sig att universums utvidgning vänder när ljushastigheten när universums yttersta friktion närmar sig noll då plötsligt trögheten och massan förvinner och drar all materia till materiens mest centrala punkt.

En inverterad Big Bang, möjligen. I ett friktionsfritt universum där materien för en liten stund tappar massa och allt rör sig mot ett centrum – i kanske miljoner gånger ljushastigheten? – skulle kunna ske oerhört hastigt, kanske inom loppet av sekunder. Den stora ansamlingen av massa skulle då plötsligt bli så tung att ljuset från denna stjärna inte ens skulle orka ut. Långsamt skulle den istället börja få två poler, efter ett tag ett elektromagnetiskt fält och efter ett tag skulle ljus långsamt börja undslippa.

I takt med att universum blir ljusare och varmare klarar inte jätteplaneten längre att hålla ihop på grund av sin egen utstrålning. Boom.

Men hur kan idén om de fyra ”osynliga krafterna” och idén om mystiska konstanter ha fått en sådan acceptans? Misstaget ligger i att fokusera på hastighet, eftersom hastighet är en funktion av sträcka och tid där tid enligt ovan resonemang inte är något faktiskt, utan enbart en konstruerad måttenhet. Istället borde Einstein ha fokuserat på rörelse och dess samband med energi och utifrån detta termonukleära samband tolkat tid och åldrande som två separata mått.

Anledningen till att vi inte har reagerat beror på att anomalierna uppstår vid ändpunkterna, som vid svarta hål med sådan massa att ljuset inte undslipper och vid den nuvarande maximala ljushastigheten där vi helt enkelt inte har valt att jämföra hastigheter vid olika tidpunkter väldigt långt ifrån varandra.

De experiment som visar att tiden gått långsammare i snabba farkoster beror inte på fluktuationer i tid, utan alltså på det motstånd som ljuset möter. Det är den yttersta av friktioner, om du vill. Det handlar således inte om någon sorts universell konstant, utan mer om termodynamiska begränsningar.

Jag menar alltså att det är vår uppfattning om tid som är fel. Tid är snarare massa i olika skeenden. När vi mäter tid mäter vi egentligen ingenting annat än mätbara massaförflyttningar. I extremt höga hastigheter spelar denna ”yttersta friktion” oss ett spratt och ger oss illusionen av att tiden är böjd. Om vi klarar att skapa en klocka som inte är beroende av massa skulle vi kunna påvisa detta.

Det är spännande att tänka sig tid som serier av händelser snarare än något som verkligen existerar. Frys ned en tändsticka till den absoluta nollpunkten och skicka den på en lång resa i ljushastighet runt universum. Vi kan sluta oss till att tändstickan knappast åldrats. Jag vill ta detta ett steg längre och föreslå att tid, i betydelsen successiva massaförflyttningar, knappt har förflutit för denna tändsticka.

Tändstickan har förstås en relativ ålder och det är här vi rör till det för oss. Bara för att tändstickan har en relativ ålder så betyder det inte att tiden förflutit för tändstickan på det sätt vi traditionellt ser på tid. När vi tinar upp tändstickan tyder alla enkla observationer denna tes då tändstickan miljontals år senare inte tycks ha åldrats alls.

Om du istället tänder tändstickan, så bidrar värmen i den kemiska reaktionen till en kraftigt ökad hastighet på molekylnivå. Om vi tänker oss alla molekyler som små tickande klockor så kan vi välja att se det som om tiden faktiskt rör sig snabbare inne i själva lågan. Vi kan sedan välja att betrakta den förkolnade tändstickan som ett materiellt objekt som utsatts för en sorts åldrande.

Med detta flexibla synsätt på tid tydligt kopplat till rörelse kan vi enklare acceptera att tiden är en förklaringsmodell och inte en universell verklighet. Tid blir därmed inget som finns. Det är enbart materia som sammanfaller och sönderfaller i olika medium. Därför bör vi inte ta för givet att tid passerar på samma sätt i vårt armbandsur som den gör inuti den sten som ligger bredvid oss på marken.

En ärta i flytande kväve är sannerligen djupfryst och på många sätt har vi verkligen stoppat tiden just för denna ärta. Relativt sett så åldras den fortfarande, men det är som sagt avhängigt till vad som händer i materien i våra armbandsur. Men hela processen påverkas förstås även av alla tänkbara yttre omständigheter. Vi har bara inte ”sett” detta eftersom det alltid finns miljoner klockor som går ”rätt” i förhållande till den klocka vi skickar ut i rymden att utsättas för den yttersta friktionen nära ljushastigheten.

Detta synsätt får långtgående konsekvenser. Inte så mycket vad gäller massa och materia, för här är Einsteins relativitetsteori ”nära nog” då den observerat att den teoretiska ljushastigheten är c och att c inte är ett magiskt nummer, utan helt enkelt en ändpunkt där materien pressas till sitt yttersta.

Följderna blir däremot stora för det sätt vi ser gravitationen på. Jag har alltid haft svårt att acceptera osynliga krafter. En sugpropp kan enkelt lyfta upp en plan skiva från marken så länge det råder undertryck inne i sugkoppen. Det är ingen ”osynlig kraft” som verkar på skivan; den kan helt enkelt inte släppa taget eftersom materien är i obalans, inte eftersom osynliga krafter knuffar och drar i materien.

Detsamma gäller för planeter i omlopp kring en stjärna. Materien vill inordna sig i ordnade strukturer, men en planet befinner sig i en ständig konflikt. Ska den skapa ordning med sig själv, med solen, med månen eller med all annan materia som finns i universum? Anledningen till att solen inte drar in planeterna är att det kostar att accelerera jorden förbi sin egen friktion.

Denna universums ordning (eller ordning) tror jag är mer harmonisk än vad vi tidigare föreställt oss. Vi har traditionellt sett ett virrvarr av osynliga krafter och energier susa fram och tillbaka, men jag tror att det hela är mycket mindre våldsamt än så. Jag tror att om endast två planeter existerade i varsin ände av det kända universum så skulle de långsamt börja ”förhålla sig” till varandra och sakta börja röra sig.

På detta sätt är gravitationskraften densamma som den elektromagnetiska kraften. Elektromagnetism är ju i grunden ett material med en plus- och en minuspol, vilket i grunden skulle kunna beskrivas som en obalans i materien. Anledningen till att magnetismen blir så påtaglig har att göra med den extrema ordningen i metaller och möjligheterna att polarisera dem på konstgjord väg.

På samma sätt vill jag göra upp med begreppet energi. Energi är precis som ljusets hastighet i betydelsen ”kosmisk konstant”, tiden som ett faktiskt fenomen och ”osynliga krafter” enbart illusioner, förklaringsmodeller som letat sig in i vår beskrivning av verkligheten.

Energi skulle jag istället vilja beskriva som ordning och ordning, riktning och rörelse. Från den lilla elementarpartikeln till galaxer och svarta hål, så hålls allt på plats av en minsta möjliga motstånd och en enkel entropisk princip. Den entropiska principen blir i mitt tycke oerhört elegant om vi låter oss tro att allt existerar på allt och att det materiens vilja till ordning gäller även på astronomiska avstånd.

Sett till storleken på en elektron är dess avstånd till atomkärnan också oerhört och faktiskt relativt jämförbar med avstånden mellan himlakroppar i universum. Jag tror inte att det är någon osynlig kraft som aldrig sinar som slungar elektronen runt och runt i alla evighet. Elektronen sägs sakna massa, men jag tror att den har en massa och den är stor nog att göra den trög nog att inte ramla in i atomen. Däremot gör elektronens interna oordning att den rör sig runt sin egen axel och därför tumlar runt i en bana runt atomen.

Självklart förstår jag att det är lätt att bli provocerad av en lekmans försök att beskriva komplexa fysikaliska principer, att en PR-konsult i New York skulle ha en chans att förklara något som Einstein skulle ha missat. Men det kan vara bra att veta att Standardmodellens hörnsten, Higgs-Bosonen, kanske visar sig inte existra. Det kan vara bra att veta att gravitationen fortfarande inte har förklarats. Och att entropi som förklaring till gravitationen faktiskt har presenterats även på annat håll – ända sedan 1970-talet och då av bland annat… Stephen Hawking.

Och till sist så kan det även vara bra att känna till att till och med ljuskonstanten c har ifrågasatts och eventuellt finns snabbare partiklarJust saying. Jag är i alla fall redo att återuppta den där diskussionen med fysikläraren Henrik om vi någon gång skulle ses igen.