Jag älskar retorik. Jag tror att det beror på två saker:

1. Jag är duktig på att skriva.
2. Jag gillar makt.

Därför är det extra roligt att Camilla Eriksson, en av Sveriges ledande retorikexperter och talskrivare, har bett mig skriva några rader om min syn på retorik. Och visst, du som läsare märker förstås hur jag på detta sätt ger mig själv smygberöm genom att lyfta fram att en expert på området värdesätter mina tankar på området. Ett annat tänkbart scenario är förstås att Camilla vill få så många inlänkar som möjligt till sin nya bok om just retorik. Och att hon med smicker lyckats få mig precis dit hon vill. Lägg därtill att Camilla och jag knappast är ensamma i hela den här historien; på något sätt behöver retoriken även innefatta också dina intentioner och ambitioner, kära läsare.

Och vad vet jag om dig som läser? Jag är ju en marknadsförare och vi har en tendens att tro att vi vet mer om publiken än vad vi egentligen gör. Egentligen vet vi extremt lite. Möjligen har vi en stilla önskan om vilka vi vill att vår publik ska bestå av. Vad jag vet är att jag i alla fall vet mer om Camilla än vad jag vet om dig som just nu läser.

Det här är intressant, men låt mig återkomma till det.

Först vill jag återkoppla till min kärlek till retoriken. Den bottnar nämligen i det som sker innan allt egentligen sätter igång. Många retorikexperter talar om vikten av att strukturera och researcha. Du  ska sortera bland budskap, ta fram nyckelargument, formulera teser och hypoteser – nej, inget av allt det där gör mig särskilt upphetsad.

Låt mig därför gå tillbaka till dig, kära läsare, och till frågan om hur väl jag vet – eller inte vet! – vem du är. Frågan är berättigad då de allra flesta retorikexperter och skribenter allt som oftast ger ett och samma råd om hur den retoriska processen börjar.

Vet vem du talar till eller skriver för, säger de.

Lycka till, säger jag.

Missförstå mig inte. Det är ju bra att känna till om huruvida publiken består av en syförening från Sveg eller ett gäng arga invandrarkillar från förorten. Men sedan då?

Tror vi verkligen att exempelvis bröderna Grimms sagor, som överlevt och fascinerat gammal som ung i många herrans år, har överlevt för att de är så otroligt väl målgruppsanpassade? Svaret på den frågan kan ebart vara ”Ja” om målgruppen är lika med ”människor”. Varken mer eller mindre.

Människor.

Mitt favorittal är när Al Pacino i rollen som huvudtränare manar på sina mannar i fotbollsfilmen Any Given Sunday. Känner filmens manusförfattare mig? Har de någon som helst insikt i det drama som är Jerry Silfwers liv upp till just detta ögonblick? Naturligtvis inte. Men ändå träffar varje ord och varje mening rakt i bröstet.

Min poäng är att alla vi läsare, tittare och lyssnare är både smarta och individuellt speciella. Vi fattar vad det är du håller på med. Jag gillar retorikens makt, men som all makt utgår den från folket. Och om du kan ska du så klart försöka lära känna din publik, men tro inte att det är där du ska börja. För det börjar med dig och det som är djupt mänskligt i dig.

Frågan är snarast om du har mod nog att plocka fram människan i dig?

William Faulkner sade det bäst i sitt tacktal när han tog emot Nobelpriset i litteratur 1949. Han sa:

… the young man or woman writing today has forgotten the problems of the human heart in conflict with itself which alone can make good writing because only that is worth writing about, worth the agony and the sweat. He must learn them again. He must teach himself that the basest of all things is to be afraid: and, teaching himself that, forget it forever, leaving no room in his workshop for anything but the old verities and truths of the heart, the universal truths lacking which any story is ephemeral and doomed–love and honor and pity and pride and compassion and sacrifice. Until he does so, he labors under a curse. He writes not of love but of lust, of defeats in which nobody loses anything of value, and victories without hope and worst of all, without pity or compassion. His griefs grieve on no universal bones, leaving no scars. He writes not of the heart but of the glands.

Och det är där det börjar. Fråga dig, bryr du dig verkligen om det du planerar att säga? Om du ska tala om marginalskatter så måste du söka efter dramat i ditt ämne, efter liv och efter död, efter hopp, förtvivlan, lust och avsky. Om du inte kan finna detta inre drama i det du försöker säga, då är du en dåre om du på fullaste allvar tror att din målgrupp (människor, eller hur?) ska engagera sig i det du har att säga.

Tro inte för en sekund att retorisk makt bottnar i förmågan att med intelligens och list dupera massan. Den retoriska makten bottnar i förmågan att tala från djupet av ditt hjärta till djupet av andra människors hjärtan. Det är inte kommunikation från hjärna till hjärna, det är kommunikation från bröstkorg och skrev.

Innan du börjar, ägna en tanke åt all den kommunikation du möts av varje dag. Hur stor andel av alla dessa budskap upplever du som äkta? Om du som jag känner att det mesta är plastigt och fördummande, misströsta inte. Det visar bara på hur stora möjligheter du har att utöva din retoriska makt, bara du vågar säga vad du egentligen tycker. Du har alla möjligheter att nå fram, helt enkelt eftersom konkurrensen är så mesig.

Som före detta PR-konsult har jag faktiskt ett mirakelknep att bjuda på, så här avslutningsvis. Ett knep som jag i praktiken har kunnat bygga hela min skrivande karriär på. Jag sparar det till dem av er som liksom jag är duktiga på att skriva och älskar makt. För att få del av detta när bloggstafetten avslutas den 16 mars behöver du prenumerera på mitt nyhetsbrev här. Inte för att jag vet något om dig eller för att jag tror att jag kan lura dig, utan för att jag har min övertygelse om att jag har betydelsefulla saker att säga.

Resten är upp till dig, kära läsare, såsom det egentligen alltid har varit.

Camilla Eriksson skriver också om att konsten att inleda i sin nya bok Retorikiska. Den är skriven från hjärtat, med mycket värme och ännu mera passion; alla som har hört Camilla tala om sin bok förstår att så verkligen är fallet. Den är ”ett hjärta som hänger där på sin krok” och den väntar på att hamna i din boklåda. Du hittar den här.

Retorikiska framsida boken Retorik: Innan vi börjar
300px Cross section Sketch of Atomic Bomb   NARA   278753 New York: Atombomben, miljön eller terrorn? Taxametern tickar...

Image via Wikipedia

New York, 2011. Jag rör mig upp och ner längs gator och avenyer. Eastbound, Westbound, Northbound, Soutbound. Stannar till emellanåt på den 29:e våningen för att upptäcka att luftkonditioneringen är avslagen och att det börjar bli varmt och fuktigt innanför skjortan. Det blir för kallt och jag knäpper skjortan, slår av luftkonditioneringen och hoppar snart ur en taxi någonstans.

Hemma igen. Är luftkonditioneringen avslagen slår jag på den, är den påslagen slår jag av den. Dricker kall dryck till varm mat, varm dryck till kall mat. Vaknar plötsligt men är fortfarande på den 29:e våningen i Downtown. Borde snart sitta i en taxi och gör säkert det. Sov med klockan på armen i natt, det gör jag aldrig annars.

Tänker i taxin på hur det var när livet var enklare. När de små problemen kändes stora och de enkla utmaningarna kändes svåra. Jag undrar om jag dör i nästa korsning, i ett kaos av plåt och bensin eller någon helt annanstans där allt är lugnt och fridfullt under stjärnorna. Jag vet att det droppar ur avgasröret på alla taxibilar i New York samtidigt som taxameterna tickar för oss alla, tick, tick.

Vi står vid ett rödljus och V8:orna vrålar ikapp. Jag ser mig omkring. Rastlösheten osar om de droppande avgasrören.

Jag undrar om liv är tid. Och om tid är pengar. Vi brukade oroa oss för atombomben. Sedan för miljön. Sedan för terrorn. Själv oroar jag mig för om Continental Airlines missade poängen från min senaste resa över Atlanten. Alla dessa luftburna sjömil till spillo och möjligen en utebliven uppgradering. Det är en överlevnadskvalitet, att kunna konsumera smart i ett universum där liv är tid och tid är pengar.

Jag borde inte flyga så ofta. Jag borde inte åka så mycket taxi. Jag borde flytta ut i skogen och sitta och peta i en eld med en täljd pinne under stjärnorna. Bara sitta still med värmen mot magen och kylan mot ryggen medan himlavalvet rör sig över mitt huvud. Istället för att ränna upp och ned, in och ut, fram och tillbaka.

Jag spänner musklerna i kroppen och sluter ögonen medan taxin accelererar upp på grönt ljus. Sju år av arbete dagar, kvällar och helger, dessförinnan dubbelt så lång tid av böcker och åter böcker och lata sommardagar som aldrig blev några lata sommardagar. Allt för att svettas i egyptisk bomull bland droppande avgasrör.

Insidan av ögonlocken bränner. Tungan är sträv av morgonens tandkräm. Jag tror att jag är på väg uppåt. Den som startar med inget har inget att förlora, brukar det heta. Men du kan aldrig betta oddsen om du inte har något att lägga på bordet. Allt du har är din tid och ditt rännande upp och ned, in och ut, fram och tillbaka. Jag bryr mig om atombomber, miljön och terrorn – när jag får tid. När jag befriat mig från den förbannade konsumtionen.

Jag frågar mig, hur lång tid tar det att bli fri från behovet att konsumera sådant som ändå inte betyder någonting? Hur lång tid innan jag kan sitta under stjärnorna med ro i kroppen? Jag kliver ur taxin och in i en hiss och tänker att det tar nog en halv livstid, minst. Det är ju åtminstone något att lägga på bordet. Jag slår på ytterligare en luftkonditionering och snart är jag hemma igen.

 New York: Atombomben, miljön eller terrorn? Taxametern tickar...