Tupac i 3D på Coachella
Fett.
Mashup: Niggas in Paris at midnight
Har du sett Woody Allens Midnight in Paris? Mysig film, i synnerhet om du gillar Paris (vilket vi väl alla gör?) och om du har läst åtminstone en handfull litterära giganter. Vilket i alla fall jag har gjort – och gärna skryter med förstås. Jag gillar också Kanyes och Jays Niggas in Paris, särskilt efter deras störtsköna framträdande på Victoria Secret’s Fashion Show. Go Angels, liksom.
Då kan det ju inte bli fel med en mashup av det här slaget?
Musik: Export från Australien
Det här är ett relativt okänt fynd och faktiskt min mest spelade låt just nu. Lisa Mitchell är från Australien och har kämpat hårt för att få ett genombrott. Några av hennes låtar har synts i tv-serier och reklamfilmer, men det stora genombrottet låter vänta på sig. Numera bor hon i England och fortsätter att göra musik, som den här låten, Clean White Love.
Musik: Grymt bra cover på Gotye
Mins ni Gotye som jag tipsade om för några veckor sedan? Underbar låt och helt fantastisk video. Men internet är också fantastiskt! Bäste Jonas Svedin tipsar om den här covern som bara är för bra.
Någon som sa att fri musik på internet skulle döda kulturen? Well, kulturen är död! Länge leve kulturen!
Dubstep: Fenomenet Skrillex
Den kommersiella musikvärlden var rent ut sagt märklig 2011. Med Lady Gaga som med sin högst ordinära Madonna-pop drar runt sin PR-maskin till absurda nivåer och skapar en personkult kring sin musik som utan showen och communityt Little Monsters är högst alldaglig. De inspelade pengarna köper spännande producenter som remixar skiten ur låtarna och trycker dem vidare ut på världens dansgolv.
Producenter som Skrillex.
Skrillex är väldigt typisk för den disruptiva musik som bryter ny mark just nu. Om producenter som David Guetta med våld sparkar in house-musiken i mainstream-fåran, så gör Skrillex något liknande med dubstep. Men han gör det inte till dubstepens underground-fans förtjusning direkt. På sina håll är Skrillex hatad, i synnerhet på entusiastforum på nätet.
För Skrillex passar inte i våra mallar riktigt ännu.
Skrillex, eller Sonny John Moore som han egentligen heter, är en emokille född 1988 med stökiga tonår som gör en sorts svulstig techno som skulle passa som ledmotiv i vilket Tekken-spel som helst. Det låter som om musiken producerats av en arg tonåring hemma i Garageband, det är grabbigt och ryckigt, argt och tv-spelsblippigt. Det borde inte fungera. Det borde inte vara musik som tar över världen.
Det är happy hardcore som möter dubstep, stundtals Avicii-glatt och melodiskt och uppblandat med hur Korn skulle låta om de repade på fyllan inuti ett datorspel. Och publiken älskar det medan Skrillex fyller arenorna till bredden. Och han kör på för fullt som en manisk arbetsnarkoman. Utan att ta särskilt mycket droger, enligt vad han säger till The Guardian.
Så visst, det är inte direkt snyggt. Vulgärt, snarast. Men om du har bara ett uns av tonårstestosteron kvar i kroppen så vill du dansa, tramapa lite hårdare på gasen och framför allt – vrida upp volymen…
Se en BBC-intervju med honom:
Musik: 1:a på Billboard när jag föddes
Det är en utmaning som snurrar på Facebook just nu. Om du går in på den här fula sajten så kan du ta reda på vilken låt som låg etta på Billboard-listan den dag du föddes. Etta den 29 augusti 1979 låg My Sharona med The Knack, en helt klart grym låt. Phew!
Jag var även tvungen att testa på min fru som föddes den 23 december 1982. En mycket passande låt, får jag lov att säga.
Video: Raj Singh – The Baddest
Min Whispr Group-kollega Raj Singh har en musikalisk sida som är inspirerande. Den här låten har jag lyssnat på många gånger. Jag är ingen RnB-kille direkt, men det är onekligen proffsigt sammansatt och jag tycker att det är en hyllning till den nya typ av kultur som spirar tack vare internet och de programvaror som gör det möjligt för alla, särskilt de som har Rajs talang, att uttrycka sig kreativt och förtjäna en publik.
Sedan är ju Raj sjukt cool också. Jag är ett fan!